Ett (s)kärt farväl

Full rulle, kanelbulle! Jag satt utanför min systers dörr imorse vid 7 och väntade på att hon skulle komma hem. Hon satt utanför min dörr och väntade på mig. Efter ett tag så möttes de lyckliga tu och jag fick min emla. Smetade på två tuber eftersom det var så svårt, försök själva på insidan av armen med en rinnig salva, nej, det var inte så lätt va? Kom precis lagom i tid till barnmorskan, satt och väntade med en nummerlapp och var snäll. Tiden går, till slut blir det min tur och då visade det sig att jag var på helt fel våning! Och att jag dessutom var sen. Suck, förstår ni nu vad jag menade igår, det där om att gå fel och grejer?

Aja, rusade ner för trapporna och in, efter mycket om och men så lyckades jag komma rätt och fick prata med min barnmorska som frågade om jag ville plocka ut staven. Ut med den! Off with her head! hojtade jag, mest i mitt huvud iofs, och så fick jag lägga mig ner på en brits. Sedan var det helt fantastiskt, för då skulle hon göra ett snitt i armen där jag hade emlat, och det gjorde hon också. Det vet jag, för jag kände skalpellen skära snittet nämligen. En mycket intressant känsla må jag säga. Hon blev lite förvånad över att jag fortfarande hade känsel trots emla, så hon fick ge mig en spruta med lokalbedövning. Och sedan satt hon och tryckte på armen tills hon kunde få ut staven, också en mycket intressant känsla.

Hon frågade om jag vill ta med staven hem, som minne.
Jag tackade nej.

Nu har jag bandage runt armen med tryckförband och grejs, jag kan meddela att det gör mycket ont. Tror inte det är snittet eller så som gör ont, utan det faktumet att hon klämde på min arm hur länge som helst för att sedan dra ut en stav som liksom suttit och gottat sig i min arm i nästan 3 år. x_x

Gick en snabb runda på stan efteråt, shoppade lite livsnödvändiga saker som en ny BH och smink, måste ju vara fin till intervjun tänkte jag. Så var det raka vägen hem och duscha och byta om och göra mig representabel. Jag ser inte ut som en tvättbjörn som tur är. Jag ser väl ganska alldaglig och tråkig ut faktiskt. Men det kan vi diskutera en annan gång, för nu ska jag berätta om arbetsintervjun! *fanfar*

Jag gick till utsatt adress och såg en kille som verkade lite förvirrad, innan jag hann forska mer i det så kom en annan kille ut ur lokalen och frågade om vi skulle på intervjun. Japp! sa vi och gick in. Där inne var det inte alls som jag hade förväntat mig. En massa bord och stolar stod uppställda, och en hel del folk satt och fyllde i papper. Det visade sig att vi skulle fylla i ett formulär/prov och när vi var klara med det så skulle man få träffa en av cheferna och svara på ytterligare frågor.

Shit alabama!

De gick runt och sa hela tiden att man inte skulle oroa sig för frågorna på slutet, de var jättesvåra och klarade man inte av dem så var det bara lugnt. Yeah, right liksom. Varför har de då med dem på provet? :P Jag klarade väl kanske 3/4, och gick in och pratade med en chef. Han ställde en drös med väldigt snabba frågor och sedan så var det inte mer med det. han sa att de skulle på semester i juli så de hör av sig först i augusti. Får väl se hur det går, jag skulle helt klart inte ha något emot att jobba där. Men å andra sidan så var det en massa tjejer där som var bra mycket snyggare än mig och jag tror inte att de skulle vara där om de inte hade samma intresse, så det ser lite mörkt ut. Men ingen idé att oroa sig i onödan, vi får se vad de säger när de hör av sig helt enkelt.

Vet inte om det är stress eller press eller annat med jag känner mig verkligen krasslig. Får hoppas att det är bättre imorgon för jag har ingen lust att bli sjuk on top of everything. Ondaste armen också. :(