Rosens Namn

Eftersom varken jag eller min sambo tycker det är speciellt roligt att äta middag/frukost och bara kallprata, så tittar vi nästan alltid på en serie eller film. Igår blev det Rosens Namn, och hu vad längesedan det var jag såg den. Har alltid tyckt om den, det var en av mina favoritfilmer när jag var yngre, typ 10 år, men det var faktiskt först igår som jag insåg vad filmens titel betyder. Det är ju flickans namn det handlar om! Hehe, man är inte alltid så observant som yngling. ;>

"It's the heart of an ox!"

Sean Connery ftw. Och mysterie-filmer. Vill ha mer sådant, men tyvärr så görs det mest skitfilmer nuförtiden. Det var bättre förr! Haha, aja vi får väl vänta och se. Det kommer ju en ny Indiana Jones till sommaren, vilket ska bli intressant. Annars tycker jag det är lite dåligt på filmfronten, finns inget som jag direkt längtar efter. Skulle vara roligt om det kom en till Silent Hill-film, men det dröjer nog ett bra tag till. Fast Bilbo ser jag fram emot! Även om det är flera år kvar, men det är säkert värt all väntan. Harry Potter höll jag på att glömma också, ett par filmer kvar där med. Hoho, framtiden är inte så mörk trots allt. :D

I övrigt har jag inte gjort så mycket, spelat Titan Quest vilket egentligen mest är någon slags Diablo-klon, men kul ändå. Kontrollen lämnar en hel del att önska, likaså olika funktioner saknas. Jag hade velat se hur mycket xp varje mob ger liksom. Fast det går skapligt fort att levla, men det kan vara kul att veta. ;)

Idag har jag jobbat också. Lika intressant som vanligt... En av mina så kallade kollegor är hysteriskt otrevlig mot mig. När ingen ser dvs. Han är vikarie för en annan hemsk människa som är mammaledig, och som även råkar vara hans fru. Hoho, nepotism for the win på det stället. :P

Anledningen till att de avskyr mig, och jag således inte tycker om dem, är för att jag och mamman (Hedvig) var bästa vänner innan. Jag var inne i en depression, var arbetslös och hade extremt dåligt självförtroende. Så kom Hedvig in i bilden, och då hennes man Bob också, och vi blev kompisar. Trodde jag. Nu förstår jag ju vad som egentligen hände, men det är lätt att vara efterklok. Hedvig har ett behov av att ta hand om folk, hon söker upp "skadat gods" och formar dem efter sin vilja. Det tog mig över ett år innan jag insåg att alla mina åsikter egentligen var hennes. Jag insåg redan under vår bekantskap att hon ljuger som en häst travar, men det är lätt att bortse från sådant när man är vänner. Nu bortser jag inte från det. Nu vill jag inte ha något med dem att göra, annat än på arbetsplatsen där vi inte har något val. Jag hanterar iaf situationen professionellt, hon ignorerar mig totalt och säger inte ens hej till mig. Moget.

Då vi var vänner så visade hon mer hur hon är på arbetsplatsen än vad hon kanske borde gjort, jag har sett henne stjäla ur kassan, ta produkter utan att betala, och hon kan fika bort en hel dag utan att arbeta. Att fika är för övrigt hennes man och tjejen jag vikarierar för också experter på. Jag har påpekat detta för chefen, jag har till och med gett honom bevis på att hon sålt varor till sig själv med 100% rabatt, dvs tagit det gratis, men han struntar i det. Han är rädd för henne, hon styr hela arbetsplatsen. Suck, jag trodde det skulle bli bra nu när hon är hemma mammaledig, men hon kommer likaså till jobbet med ungen ändå. Hon byter blöja på matbordet och hon la en smutsig blöja bredvid mitt fikabröd som stod i ett hörn av bordet. Liksom, vilken frisk människa gör så?

Mest är det synd om deras barn, han kommer växa upp och få ett helvete. Både Hedvig och Bob är gravt överviktiga. Och då menar jag gravt, de får specialbeställa kläder från USA. Jag är mullig, de är så feta att de knappt kan röra sig. Speciellt Bob. Han har dessutom en väldigt hemskt uppsyn i övrigt, tänder som spretar åt alla håll i munnen (um, Sverige har gratis tandvård hela uppväxten, hallå?), långt stripigt hår och båda deras kläder är urtvättade, sunkiga och fulla av katthår. Låter det som några du skulle anställa? o.O

Men eftersom Hedvig bestämmer så är det klart att hennes man fick ta över efter henne när hon blev mammaledig. Helt sjukt, jag hade aldrig anställt en person som ser så ovårdad ut. Vi har faktiskt ett service-yrke, kunderna ska ju inte behöva bli äcklade. Eller förolämpade, det är Hedvig bra på. En gång var hon så elak mot en kund att han blev vansinnig och skrek åt henne och stormade ut ur butiken. Jag förstår honom.

Jag har funderat på att hitta ett annat jobb väldigt länge, men det känns så fel. Jag sköter mig ju, jag gör mitt jobb och jag är trevlig mot kunderna. Varför ska jag behöva gå? :P

Aja, vår vänskap avslutades när jag fick ett vikariat på en annan arbetsplats. Jag hade inte så mycket tid över eftersom jag jobbade mer än heltid och det var väldigt tungt arbete, Hedvig påstod att jag struntade i henne. Det sa hon inte till mig dock, utan till andra arbetskamrater. Under den perioden så fick jag lite perspektiv, jag lärde mig att stå på egna ben och ha en egen åsikt. Jag insåg att hon förolämpade mig så smått hela tiden, för att jag inte skulle få min självkänsla tillbaka och "lämna henne". Men hon gjorde ett stort misstag. Hon förolämpade och snackade skit om mannen som jag var kär i, som jag blev tillsammans med, som jag flyttade ihop med. Hon kunde inte acceptera mitt val, så hon snackade skit om honom hela tiden. Mest indirekt, så att jag skulle misstro honom undermedvetet hela tiden. Men där blev det stopp. Hon kallade honom ful (eh, har man gift sig med Bob får man inte säga så), och då slutade jag umgås med henne. Jag tror inte hon fattar själv att hon gjort slut på vår vänskap, utan hon tror att jag bara struntat i henne. Fine by me.

Dessutom, fortfarande under vår vänskap, så blev Bob sur på mig och jag förstod inte varför. Jo, förklarade Hedvig, han var sur för att jag inte var kär i Kalle, en gemensam kompis. Hänger ni med här, vi snackar alltså om en vuxen man på 30+ som blir sur för att en person inte är kär i en annan person. Han ansåg det berättigat att behandla mig som skit på arbetsplatsen, inför kunder, för att jag var kär i "fel" person. Hoho, visst låter de underbara?

Jag har sååå mycket mer att säga om dem och deras sinnesjuka påhitt, men det kan vänta till en annan gång. Annars kommer det här inlägget att bli hundra år långt. Men nu kanske ni kan förstå varför jag kommer hem och är sur eller ledsen ibland, det är för att jag jobbat med dem. Jag kan berätta mer om vem det är som jag är vikarie för senare, det är också en rolig historia. Tills dess!