En blyghet som är kriminellt vulgär

Jag har hört att återvinning är bra. Så jag kör också på det. "Favorit" i repris.

Jag.
There’s a club, if you’d like to go
You could meet somebody who really loves you
So you go, and you stand on your own
And you leave on your own
And you go home, and you cry
And you want to die

Tänk hur mycket sanning som kan rymmas i ord. Att läsa ett ord men inse något helt annat. En mening med tusen olika innebörder. Lite som mig själv. Jag vill så mycket men det känns inte som att jag räcker till, jag vet inte riktigt hur jag ska lösa problemet heller.

Du.
When you say it’s gonna happen ”now”
Well, when exactly do you mean?
See, I’ve already waited too long
And all my hope is gone

Var det jag som gjorde det? Eller sveptes jag bara med för stunden... dödade jag det? Är det dött? Dödfött. Det känns så. Det kanske var lika bra. Om det nu är så. Jag vet inte. Han vet inte. Eller så säger han inte bara, vilket inte vore helt otroligt. Jag är rädd för att fråga. Om jag bara väntar så kanske det rinner ut i sanden. Frågan är om jag vill det.

Dem.
You shut your mouth
How can you say
I go about things the wrong way?
I am human and I need to be loved
Just like everybody else does

Jag är så trött på alla "professionella" åsikter. Det är ju löjligt, inser ni inte att jag inte bryr mig? Det spelar ingen roll heller, även om det skulle vara sant så går jag min egen väg. Så som jag alltid har gjort. Så som jag alltid kommer att göra. Historien upprepar sig. Återvinning är bra.